Söndagsintervju med Homeros
Helluuu broes and hoes!
Har inte så mycket att skriva, pga är ingen true bloggare egentligen, men jag tänkte publicera ett inlägg som högst 1 % av er faktiskt kommer orka läsa. Saken var sådan att vi fick en uppgift i svenskan i höstas. Vår svenskalärare med förkärlek till litteratur och knälånga ullkjolar berättade "Ni ska skriva ett repotage....." och ca här hade jag mental party pga repotage= kul. Men så avslutar hon meningen "....Som ska handla om någon från antiken". "....hey what about take the antik and put it in your ajnus.....???? :-)" kände jag då och suckade ljudligt och himlade med ögonen som man gör när man är 17:)
Men alltså fan är ändå jävligt nöjd med resultatet. SÅ here it comes. Min söndagsintervju med Homeros. Tyckte att jag var asrolig här......... +´sviiiinlång text //pluggizen
Han är den stora hjärnan bakom ett flerfaldig prisat epos vid namn Illianden. Trots att han är en nykomling i författarkretsar och rimligtvis skulle vilja ha mängder av publicitet har han tidigare avvisat alla typer av intervjusituationer. Vi är därför mycket stolta över att fått några ord med den högaktuelle skildraren; i dagens exklusiva söndagsintervju möter vi en tidigare mycket anonym Homeros.
Jag möter Homeros i hans oväntat spartanska enplansvilla. Han öppnar dörren iklädd en vit knälång särk som jag närmast skulle likna vid en morgonrock, i handen har han en halvtom vinflaska. På kroppsspråket avgör jag att han är lite berusad.
-Jasså, ja. Du igen, säger Homeros, kom in då. Jag försöker på ett snyggt sätt nämna den lilla detaljen att han måste missta sig och att detta är vårt första möte. Han granskar mig med viss skepsis och mumlar tyst något jag inte lyckas tyda. Jag hade, efter att ha läst hans verk, föreställt mig en mer samlad Homeros, som kanske skulle bjuda på något exotiskt te eller möjligtvis förmiddagskaffe, men han är redan salongsberusad och verkar inte anstränga sig för att uppfylla min prognos. Vi har setts i mindre än några minuter och jag skäms över min snabba, onyanserade slutsats men det går inte att undvika att hela hans väsen andas alkoholtragedi.
Han liksom svävar när han går och han leder mig in i ett samtalsrum och dunsar själv ned i en av två korgstolar som så när på ett mellanliggande bord är det enda möblemang som finns i rummet. Han verkar trots bristen på erfarenhet av intervjusituationer vara helt avspänd och kastar upp fötterna på bordet. Betongväggarna ekar tomma och trots att det är juli i Grekland känner jag mig frusen och avklädd i det kala rummet.
Jag möter Homeros i hans oväntat spartanska enplansvilla. Han öppnar dörren iklädd en vit knälång särk som jag närmast skulle likna vid en morgonrock, i handen har han en halvtom vinflaska. På kroppsspråket avgör jag att han är lite berusad.
-Jasså, ja. Du igen, säger Homeros, kom in då. Jag försöker på ett snyggt sätt nämna den lilla detaljen att han måste missta sig och att detta är vårt första möte. Han granskar mig med viss skepsis och mumlar tyst något jag inte lyckas tyda. Jag hade, efter att ha läst hans verk, föreställt mig en mer samlad Homeros, som kanske skulle bjuda på något exotiskt te eller möjligtvis förmiddagskaffe, men han är redan salongsberusad och verkar inte anstränga sig för att uppfylla min prognos. Vi har setts i mindre än några minuter och jag skäms över min snabba, onyanserade slutsats men det går inte att undvika att hela hans väsen andas alkoholtragedi.
Han liksom svävar när han går och han leder mig in i ett samtalsrum och dunsar själv ned i en av två korgstolar som så när på ett mellanliggande bord är det enda möblemang som finns i rummet. Han verkar trots bristen på erfarenhet av intervjusituationer vara helt avspänd och kastar upp fötterna på bordet. Betongväggarna ekar tomma och trots att det är juli i Grekland känner jag mig frusen och avklädd i det kala rummet.
-Slå dig ner för sjutton! säger han och pekar med hela handen mot den andra korgstolen. Trots att han är onykter har han en bestämd röst och en aggressiv aura som gör att jag inte tvekar en sekund på att vara tillmötesgående. Jag sätter mig och plockar fram mitt anteckningsblock, tar ett djupt andetag och ställer första frågan.
Du fick ett riktigt genombrott i och med Illiaden. De flesta brukar skriva tio, femton alster innan de lyckas om de ens någonsin gör det. Vad har du sysslat med tidigare som gett dig ditt personliga uttryck?
-Personligt uttryck, pyttsan. Det handlar om att ha en bra story, vet du. Dagens litteratur är värdelös. Jag läser inte sånt, monotona kärlekshistorier är ointressanta. Jag tror folk vill läsa något får dem att drömma, någonting som är långt ifrån det lilla som ryms i det spektrum som de möter varje dag i egna vardagssituationer. Ta Illiaden som exempel. Den har intressanta konflikter, ett par svåruttalade namn, några gudar kombinerat med ett hejdundrande krig. En given succé, säger Homeros snabbt och nonchalant.
-Personligt uttryck, pyttsan. Det handlar om att ha en bra story, vet du. Dagens litteratur är värdelös. Jag läser inte sånt, monotona kärlekshistorier är ointressanta. Jag tror folk vill läsa något får dem att drömma, någonting som är långt ifrån det lilla som ryms i det spektrum som de möter varje dag i egna vardagssituationer. Ta Illiaden som exempel. Den har intressanta konflikter, ett par svåruttalade namn, några gudar kombinerat med ett hejdundrande krig. En given succé, säger Homeros snabbt och nonchalant.
Homeros är inte alls som jag väntat mig. Jag hade föreställt mig långa eftertänksamma svar från en uppstyrd, genuint vis man. Mannen framför mig sitter och spretar med sina nakna tår på bordet, slurpar vin direkt från flaskan och har ett snabbt, hetsigt och intensivt språk som inte alls gjort sig synligt i hans berömda epos.
Men det som utmärker dig mest är hexametern? Ett genialt drag. Hur tänkte du?
Homeros ger mig en skeptisk blick.
Men det som utmärker dig mest är hexametern? Ett genialt drag. Hur tänkte du?
Homeros ger mig en skeptisk blick.
-Jag hade väl ingen större baktanke vid det egentligen. Det var bara en väldigt medryckande rytm som jag kände att jag var tvugnen att ta vara på, säger han och granskar mig kritiskt.
Han verkar vara uppriktigt irriterad på mina frågor, för han suckar ljudligt. Jag samlar mig och tänker att han inte alls verkar leva upp till det epitet som intellektuell tänkare som jag målat upp honom vid.
16 000 verser har Illiaden, blev det aldrig långtråkigt att skriva?
- Jo. Men alkoholen löste det mesta, säger han och halsar det sista ur flaskan i samma veva. Föresten gillar jag att skriva, fortsätter han. Att du tycker 16 000 verser är långt är mer ett monument över din egen lathet än något annat.
Jag väljer att bortse från piken men Homeros blick är stirrande på mig, hatisk nästan. I samma stund inser jag att Homeros är oerhört ointresserad av att sitta här i berusat tillstånd och svara på stela frågor; jag måste vara lite vild och okontrollerad för att hitta nya vinklar som får intervjun att fortsätta. Jag improviserar.
- Jo. Men alkoholen löste det mesta, säger han och halsar det sista ur flaskan i samma veva. Föresten gillar jag att skriva, fortsätter han. Att du tycker 16 000 verser är långt är mer ett monument över din egen lathet än något annat.
Jag väljer att bortse från piken men Homeros blick är stirrande på mig, hatisk nästan. I samma stund inser jag att Homeros är oerhört ointresserad av att sitta här i berusat tillstånd och svara på stela frågor; jag måste vara lite vild och okontrollerad för att hitta nya vinklar som får intervjun att fortsätta. Jag improviserar.
Alkoholen?
Ja. Man behöver sånt. Du vet, när vi skriver brukar det vara jag och en grabb som heter Tzatsiki, vi lagar lite mat, dricker lite gott och skriver lite skit. Det här är inofficiellt än sålänge, men vi håller på att skissa på en riktig iögonstickande historia nu i dagarna faktiskt. Meningen är att att man ska bli irriterad av att läsa den. Det handlar om en snubbe som vann ett krig och hemma har han en fru som väntar på honom. Han kunde kommit hem till henne på typ två, tre dagar, men såklart tar han en lång onödig resrutt "bara för att" och det som kunde varit en reseskildring på ett halvt A4 verkar nu bli sisådär en elva, tolvtusen verser. Det blir händelserikt, svårläst och tungt, men det är så vi gillar det. Odysséen tänkte vi kalla den, eller något sånt. Men det är inte så viktigt. Vi skriver det mest för det goda sällskapet. Livet är att sitta hemma hos Tzatsiki, njuta av maten och sällskapet. Tzatsiki har föresten en fruktansvärt god gurksås som han brukar laga för att toppa upplevelsen.
Jag häpnar. Tidigare har det varit helt okänt att Homeros inte varit ensam författare till Illiaden. Att han dessutom varit i alkoholrus under skrivtiden är oerhört intressant. Trots att detta är fruktansvärt bra grund till vidare frågor valde jag (i någon form av sinnesförvirring) att fokusera något helt annat när jag ledde intervjun vidare.
Jag har hört om den.
Vilken? svarar Homeros även han förvirrad över hur min tankebana gått.
Såsen.
Jaja, jo Tzatsiki är för jävla skön, och med det där gurksåsreceptet kan han bli något någon dag. Kom ihåg var du hörde det först.
Vilken? svarar Homeros även han förvirrad över hur min tankebana gått.
Såsen.
Jaja, jo Tzatsiki är för jävla skön, och med det där gurksåsreceptet kan han bli något någon dag. Kom ihåg var du hörde det först.
Jag skäms över mig själv och känner att samtalet slutar där. Jag reser mig och sträcker ut handen mot Homeros som vacklar.
Du, det är lugnt, jag hittar ut själv, säger jag och han nickar snabbt.
Jag lämnar honom i; vad jag anser är hans esse. Trots att han varken talar i hexameter eller verkar vara intresserad av litteratur kan jag inte klandra honom inte för varken det eller hans alkoholkonsumtion. Att han är motsatsen till tillmötesgående i flera lägen och att jag som reporter blivit sågad spelar ingen roll.
Jag älskar Homeros rakhet; han försöker inte förfina verkligheten eller förställa sig för att anses som "en riktig författare". Vem bryr sig egentligen om att han lever ett dekadent liv när han njuter, lever och frodas? Precis som Homeros spår om Tzatsiki och hans gurksås, spår jag att den där Homeros och hans verk "kan bli något någon dag". Kom ihåg var du hörde det först.
Du, det är lugnt, jag hittar ut själv, säger jag och han nickar snabbt.
Jag lämnar honom i; vad jag anser är hans esse. Trots att han varken talar i hexameter eller verkar vara intresserad av litteratur kan jag inte klandra honom inte för varken det eller hans alkoholkonsumtion. Att han är motsatsen till tillmötesgående i flera lägen och att jag som reporter blivit sågad spelar ingen roll.
Jag älskar Homeros rakhet; han försöker inte förfina verkligheten eller förställa sig för att anses som "en riktig författare". Vem bryr sig egentligen om att han lever ett dekadent liv när han njuter, lever och frodas? Precis som Homeros spår om Tzatsiki och hans gurksås, spår jag att den där Homeros och hans verk "kan bli något någon dag". Kom ihåg var du hörde det först.
Har ju förövrigt betyget "c" i svenska. Känns ju "välförtjänt"...
Kommentarer
Trackback
